Är du deprimerad? Har du tagit åt dig graviditeten? Alltså är du glad över graviditeten?

Detta är tre frågot jag fått denna vecka. Som fått mig att fundera på de. När va jag riktigt glad sist? När träffade jag en vän sist? När gjorte jag något roligt sist? Hur kul är det egentligen att vara hemma själv hela dagarna?

 

Denna jävla graviditet har tagit precis all min engergi. Jag har nog aldrig i mitt liv mått så dåligt som jag gjort dom senaste månaderna. Med detta är det all oro man bär med sig under en graviditet! På de ska man ha komplikationer med presis allt! Först med min hälsa sen med bebisens hälsa (som visade sig vara ok) sen åter min hälsa med kramper/magont på nätterna och massvis med jobbiga och smärtsamma sammandragningar under dagtid. Detta har lett till att jag först va helt sjukskriven sen halvt och sen nu helt igen. På en provanställning så va ju inte dom så nöjda alls med detta och de resulterade i att min provanställning upphör. Eller som jag säger jag fick sparken!

En sambo som är borta från 08.45 till 21.00 i princip varje vardag plus varannan helg. Det blir inte många stunder för oss att prata eller umgås alls. Vilket gör de svårt att dela med sig av hur man mår. Han ser mig krampa på nätterna och knappt kunna resa mig, illamående och trött på kvällarna. Inte direkt så att man känner sig som en bra flickvän heller.
En vän jag spenderade ett helt år med och hade så fruktansvärt roligt med. Som inte tycker om att jag är gravid.  Jag kan förstå henne på ett sett men jag är samma person som alltid. Jag ska bara inte springa omkring och vara aktiv eller drika alkohol. Men jag är fortfarande precis samma person!

 

Med detta summerat så kan man nog säga att jag är deprimerad! Jag har nog inte tagit åt mig av graviditeten och jag har haft extremt svårt att glädja mig åt graviditeten. Jag känner inte direkt att den gett  mig någonting positivt! Men detta betyder inte att jag inte vill ha barnet! Jag kan absolut glädja mig åt barnet! som just nu försöker sparka iväg datorn från min mage ;) Även fast jag har ett sånt där underlag till den som gör att den inte står direkt på magen utan vilar på höfter och revben ^^

Så jag har gjort lite förändringar denna vecka! Först åkte jag och träffade Bettan och Maya igår! Skönt att byta dessa väggar! Va där hela dagen. Super mysigt!

Pipen va lika glad över utfflykten som jag :)

Sen ska jag möta sambon på hans jobb i morgon så ska vi göra något med någon av hans kollegor.
Sen har vi hela helgen tillsammans!

 

 

Så ska jag försöka planera in lite saker nästa vecka också! Vet att sambon börjar senare några dagar! Vilket är skönt! Dom timmarna ska jag sno åt mig ^^

Så här trött har pipen vart hela dagen!

 

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver från min första graviditet. Jag mådde skiiiit. Kunde inte lämna lägenheten för jag bodde på toan och spydde konstant... och när jag inte spydde så svimmade jag. Jag låg här hemma och såg hur alla andra hade det så himla roligt och kunde hitta på saker och jag kunde inte göra någonting. Jag kände mig som en värdelös flickvän eftersom jag bara ville ligga i sängen och ville inte att någon skulle röra mig. Han fick stå och badda mig med handdukar när jag låg på golvet och höll på å svimma. Doktorn jag gick till å blev sjukskriven hos berätta att det är jätte vanligt att bli deprimerad när man hade det så här och det va inte förrän hon sa det som jag förstod att jag va deprimerad. Min sambo jobbade precis samma tider som din och varannan helg... enda fram tills för en månad sedan så jag har ju även tagit en stor del själv efter förlossningen också. Det är inte alls kul och man känner sig rätt ensam.
Jag kunde heller inte riktigt glädja mig åt graviditet förrän det äääntligen började vända i vecka 25. Tyvärr har ju du redan passerat det men jag håller tummarna för att du får må bättre snart. Blir så mycket trevligare då. Faaast när illamåendet försvann delvis så hade man ju så ont i lederna istället och kunde knappt röra sig. Svimningarna hade jag kvar och fläkten va min bästa vän. Det som är så skönt är att förr eller senare måste det gå över för ungen ska ju ut ;) och då försvinner ju alla krämpor och illamånde direkt.. nästan.. tar ju en stund för kroppen att återhämta såklart men det går ju relativt fort om man jämför med de 9 månaderna man just gått igenom. Håll ut, du har inte långt kvar nu :) Hejja Hejja!! Tänk va vi kvinnor orkar med :) Snart har du din lilla guldklimp i famnen :)
Bara höra av dig om du vill prata!
Kram